Idag kände jag mig bara sååååå omotiverad till att ta ut min häst ifrån hagen.

Det kändes nästan som att jag skulle kunna spy så tråkigt jag tyckte det var att tvinga sig ut i kallvädret.

Men när man möter hästen i hagen så inser man hur värt det är. Hjärtat smälter ju inte bara lite när man möter hennes blick, då hon inser att hon ska få komma ut.

Idag tog jag bara ut henne direkt i grimman, utan att ta in henne i stallet.

Jag hade inte tänkt sätta några som helst krav på henne idag utan det var bara tänkt att hon skulle få gå en liten bit då hon drog skrana/madrass igår med min morbror på.

Men jag kände riktigt hur taggad hon var idag så vi lekte lite på våran gård.

Vi började med kapplöpning vilket alltid uppskattas utav Bella, dock så uppskattas de inte så mycket av mig själv då jag typ orkar 50 meter medans hon är 100 meter före väntandes på mig... ungefär...

Sedan så sprang vi lite med grimman och grimskaftet fortfarande på, och sedan när jag tvär nitade och sprang 180 grader tillbaka så skulle hon göra sammasak bara för att hon skulle fatta det sedan när hon är lös.

Sedan skickade jag henne på lite snökanter, ut i djupsnön vilket däremot inte uppskattas lika mycket utav henne då jag slipper göra det..

men sedan sprang vi lite i snön, det tyckte hon var roligt! vi gjorde massa övningar, vi tränade lite framdels & bakdelsvändningar.

Sedan knöt jag fast grimskaftet på henne så jag skulle slippa hålla i det och så hade jag henne lös. Och allting funkade lika bra som med grimskaft.

Asså jag vet inte vad jag skulle göra utan den där hästen... Hon gör mig så fuktansvärt lycklig! ♥
Ifrån att jag inte har kunnat släppa henne i två sekunder och stänga en haggrind och rymma 2 mil, till nu - ett och ett halvt år efter och jag kan släppa henne när och var som helst, och hon står bara och väntar på mig.