Man ber om mer och mer, hela tiden ändå blir man aldrig någonsin nöjd. Så är människan. Så är jag.

På sistone har min föräldrar lagt ner väldigt mycket pengar på mig. 

Förra året flyttade vi till Skellefteå, mamma och pappa köpte en gård, mitt egna stall håller på att byggas.

Jag har precis fått en ny häst, och idag köptes en ny transport åt mig.

 

Det har snackats väldigt mycket om mig på senaste tiden, jag har hört väldigt mycket utav mina vänner som har lyssnat ifrån andras samtal - om mig alltså. Folk som jag inte ens har en blekaste aning om vem det är har snackat om mig och min familj. Klart man tar åt sig.

Jag är inte den personen som inte bryr mig längre om vad folk säger om mig, för jag bryr mig verkligen, även om det kanske inte märks. 

 

Jag vet och jag erkänner att mina föräldrar har lagt ner väääldigt mycket pengar på mig det senaste året, mer än vad dom egentligen borde ha gjort. Jag förtjänar det inte.

 

Men så här är det att under den största delen utav mitt liv så har all fokus legat på min storebror, han har varit den som alltid har synts. Han har varit en utav de 10 bästa i sin klass på motocross. 

Det var alltså nya crossar varje år som kostade närmare runt 100.000. 

Ingen hade tid eller råd eller erfarenhet att lägga något på mitt intresse som var hästar.

jag red 2 terminer på ridskola en gång i veckan, ridskolan låg dessutom 8 mil ifrån mig. Det är allt jag har ridit på ridskola i hela mitt liv. 

 

Tillslut efter 8 år, när jag var runt 13 år gammal så fick jag en egen häst.
Min mamma hade ingen erfarenhet utav hästar och jag kunde liksom bara lite grunder efter mina 2 terminer. 
Sedan var det inte direkt en häst för 100.000 som min bror Dennis crossar utan jag fick en varmblods vallack för 3.000 kronor.

 

Sedan har jag bara haft en till häst Bella alltså som blev köpt för 9.000, inga pengar alls.

 

Jag har aldrig varit på några riktiga ridlektioner 1 gång i veckan och tränat med min häst, jag har aldrig haft den möjligheten.

 

Är nu med i tävlinsgruppen på Skellefteå Ridklubb sedan ett halv år tillbaka och där tränar jag med de som ridit på ridskola i kanske 10 år? Fattar ni hur sjukt det är??

Det här halvåret är den enda seriösa ridningen jag har haft i hela mitt liv?

 

 

 

Sedan tillbaka dit vi började, föräldrar är ju alltid föräldrar. Dom är där för att stötta en.

Jag har alltid kommit i sista hand det är klart mina föräldrar ångrar att dom inte gav mig lika mycket tid när jag var liten. 

Jag har mått så psykiskt dåligt tidigare (pga många olika anledningar) att jag har blivit inlagd på sjukhus.
Jag vill satsa på mitt ridintresse och nu vill mina föräldrar satsa på mig så det är väl klart att dom måste lägga ut pengar.

Kan ingen i detta land glädjas åt andra?
Jag har inte varit lycklig på flera år och mina föräldrar gör allt för att få mig att må bra. Dom älskar ju mig, dom är ju mina föräldrar?

Jag är jätte glad för allt mina föräldrar gör för mig, ville bara säga det.