Ni kan förbereda er inför ett rörigt inlägg, för jag vet inte ens vad jag vill ha ut med detta inlägg. 
Jag är bara så trött på alla, så därför känns det bara som att jag vill skriva ut lite hur jag känner just nu.

 

Det jag är trött på är folk som aldrig vågar säga emot, folk som inte vågar stå upp för sina vänner, eller folk som kanske inte ens vågar stå upp för sin egen familj. 
Jag är uppfostrad i en familj där man alltid skyddar den andre, även om det kräver att man själv får ta sparkarna i magen.

Tidigare några år tillbaka var jag ofta i konflikter med lärare osv och såklart så blev ju mina föräldrar inblanade. Mina föräldrar lyssnade alltid på min verison utav det hela och om det var så att det var jag som hade rätt i det hela så kämpade alltid dem för att jag skulle få rätt också. Men det fanns ju också även gånger då det var jag som hade fel och då fick jag veta det också att liksom "Ida, nu hade du faktiskt fel" även om jag har riktigt svårt att acceptera att jag gör fel. Det är bara sån jag är.

Men det jag skulle vilja säga om den grejen är att det faktiskt inte är så många föräldrar som gör så, alltså lyssnar på sina barns versioner och stöttar dem. Varför? Jag vet faktiskt inte. Men det var ofta det hände så för mina vänner, och det händer fortfarande. 

Sedan en annan grej... När vänner inte stöttar varandra. Samma sak här, jag är van i min gamla klass i Sorsele att vi stog alltid på varandras sida. Hade en kompis en konflikt med en lärare och jag tyckte hen hade rätt, ja då jävlar käftade jag också emot läraren. Inte fan sitter man väl och håller käften?

Det är det som jag hatar med min nya klass. Ingen vågar säga ett skit och jag blir så jävla förbannad på varendaste jävla kotte. Alla tittar ner i sina bänkar och säger ingenting... Varför? Det är ju så varje gång.

Sedan nu när jag ändå sitter här och öppnar upp mig lite om den "nya" klassen och sådär så kan jag ju lika gärna säga att jag inte alls trivs i den. Fast det kanske ni redan listat ut eftersom att ingen står bakom ens rygg, då är det inte så lätt att trivas.

Skulle jag få välja skulle jag inte tveka att få börja i min gamla klass igen, de är dom som jag har växt upp med. Det är endast dem som jag vill åka på klass resa med, det är endast dem som jag vill gå ut 9an med.
Det känns fortfarande som att jag bara är och hälsar på den här "nya" klassen och snart ska jag åka hem igen. 

Det finns några personer i min "nya" klass som verkar ha något emot mig. Kan dra upp lite som har hänt... Ibland sitter det ett fet jävla lås på mitt skåp som lärarna ibland får knipsa upp, ibland har jag fast tryckta mackor på skåpet och har även fått blöta tamponger i min väska som jag märkte då jag kom hem och skulle packa upp väskan, jag har även fått kommentarer på ask där det står tillexempel att alla vill att jag ska byta skola och att alla hatar mig. Och har även fått lappar i skåpet någongång där det står "//alla i klassen"
Är detta okej? För ingen säger ju någonting, så det måste ju vara okej? Eller är det verkligen det? Är det jag som överreagerar? Är jag för känslig? Är det så här det ska vara?

Det som jag reagerar över mest är inte allt som händer runt mitt skåp eller på min ask utan det jag blir ledsen över är de andra som ska föreställa mina vänner, de som jag umgås med och pratar med.. - Dem som inte vågar säga någonting. De som tittar på när allt händer medans jag inte är närvarande. 
Det är de som jag blir riktigt ledsen över.

 

Jag flyttade till Burträsk för att börja om på nytt, fixa till mina betyg som nästan låg på botten. Fixa min brutna själ och må bättre. Men hittils är det bara mina betyg som är fixade. Visst det är väl bra, men jag vill inte gå i den här klassen. Det får mig inte att må bra.