Vet inte vart jag ska börja.. Men som ni vet så har jag skrivit tidigare att jag är inne i en höstdepression, något som kommer årligen för mig och det kan verkligen vara jätte jobbigt.
Visst så skrattar jag, jag har varit glad. Jag har vänner, jag är inte helt lost. Men det är någonting så bara trycker ner mig, innerst inne så vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Det är inte så att jag vill ha uppmärksamhet eller så för att jag känner att jag mår dåligt, utan det är så att jag själv tycker att det är jobbigt att hela tiden känna att det är något som skaver. Jag vill må bra mer än allt.

Jag är inte lycklig, det är där mycket sitter.

Helt plötsligt vill jag bara sätta mig ner framför alla och gråta, men jag har ingen aning om vad fan jag gråter över.
Visst, det har hänt mycket på senaste tiden, jag har varit på många möten i skolan på grund utav mobbning. 
Men den mobbningen som har skett har inte tagit så mycket på mig psykiskt eller fysiskt, jag har mest bara tyckt att det har varit irriterande och jobbigt.

Om en person jag inte känner eller en person som jag inte bryr mig om gör något emot mig så bryr jag mig inte särskillt mycket. Jag bryr mig faktiskt inte ett piss.

Men däremot ifall någon utav mina vänner skulle säga minsta lilla grej eller göra minsta lilla saken så tar jag åt mig så sjuihelvetets mycket.

 

Jag har jätte svårt för att släppa in människor, jag har riktigt svårt för att skaffa mig riktiga vänner och låta personer få känna den riktiga personen som jag är. 
Jag har gått på den här skolan i Burträsk i snart 1 och ett halvt år och det är endast 2 personer på hela skolan som känner mig på riktigt. Och det är Matilda & Hampus. Menar inte nu att jag inte har fler kompisar, det har jag.
Men det är endast de två personerna som är mina riktiga vänner, som jag kan berätta saker för & som vet hur jag är. De enda personerna som jag kan umgås själva med efter skolan. 
Jag är så förbannat jävla rädd för att skapa nya riktiga vänner. Jag är så jävla rädd för att släppa in folk innanför min stenhårda jävla bubbla.
Det är likadant på SRK där jag rider, jag känner inte en kotte där påriktigt och jag har ändå ridit där i snart 1 år. Its killing me.
Jag vill lära känna alla då alla verkar vara riktigt roliga och snälla, men jag kan inte och jag vågar helt enkelt inte.

 

Jag avundas alla personer som vågar prata med allt och alla, de personer som ställer upp och tävlar på alla tävlingar som kommer ut. Allting som har med synas att göra.

Helst utav allt skulle jag vilja gräva ner mig under snön och aldrig tina fram igen.

Jag vill så jävla gärna kunna prata med vem som helst och lära känna mer personer och visa vem jag är, jag vill mer än ALLT kunna åka på vilken träning eller tävling som helst. Men jag är så förbannat jävla rädd för att göra bort mig, så ja kan helt enkelt inte. 
Det är där allt sitter. punkt.

Miley Cyrus gör det igen. 
Fan vilken bra låt. Miley verkar vara så jäkla skön alltså. Röker lite weed och bryr sig inte riktigt om vad alla tycker om henne. 

Ganska less på alla jävla fjortis artister som typ Demi Lovato eller typ Taylor Swift eller liknande. Finns det ingenting annat än kärlek att skriva låtar om? Näe usch. verkligen inte min musiksmak.

Samma sak som Justin Bieber, gillar inte alls hans musik längre. Men dock hans stil. 
Snart kommer han sluta som sönder knarkad också, bara en tidsfråga. 

 

Den så kallade höstdepressionen som jag har lidit med i många år nu har startat igen. Den har fått sitt grepp om mig åter igen. Fyfan så jobbigt. Känner mig likadan som varje år. Bara att vänta tills efter nyår sedan är den borta igen, det är verkligen så. Så jag skulle helst utav allt bara vilja gå i ide tills dess, då depressionen släppt.
Men men, ska väl börja käka antidepressiva igen kanske. Orkar verkligen inte med det här.

 

Här har ni mina skolfoton ifrån förra året och från i år.