Nångång måste det ju sluta bra, eller hur? 
När man är nere, alltså riktigt nere, så känns det ju som att allt är över. Som om ingenting kommer att ordna sig.
Men på något sätt har man alltid tagit sig upp ifrån sängen, man har alltid känt en gnista igen. Förr eller senare så gör man helt enkelt det. Utan att du riktigt tänker på det så har du leendet på dina läppar igen.

Man kommer att falla så många gånger i sitt liv, du kommer säkert inte ens komma ihåg den gången du grät över de och de om några år, men just i den stunden så känns det som att jorden har gått under.

Vi alla har en känsla av att falla. Efter regn kommer solsken, så är det ju. Men det jag vill även få fram är att det är som ett kretslopp, efter solskenet kommer även regnet igen. Och då var vi ju där på ruta ett igen.

Varje gång känns det lika jävla förjävligt. 

 

Jag är där just nu, på ruta ett alltså och har varit här ett tag som jag har skrivit om tidigare.

Ingenting är roligt, känner bara för att ligga här i min säng och aldrig stiga upp. 

Vi ses till våren skulle jag vilja säga!?

 

Snart är jag tillbaka till mitt gamla vanliga livsglada jag. Hoppas ja.
Det är mycket som spelar in varför jag känner såhär, eller egentligen inte. Typ ingenting faktskt, inget som jag brukade bry mig om för något år sedan. Satan så känslig jag har blivit. Shame on me.

 

Hädanefter ska jag bli mjukare och mer öppen för mina vänner, dock ska jag vara så äckligt jävla kall emot killar and shit like that. Fuck it, im done. Booooyah!