Har hunnit vara en sväng till Umeå idag med min bror, han skulle hämta någon ny motor där till sin bil.. Inte så intressant för mig direkt men spendera tid med min bror det gör jag gärna, nu när dagarna snart börjar gå mot sitt slut. Eller vad man nu ska säga... 
Åt på Donken gjorde vi, alltid lika gott!

När jag kom hem planerade jag lite för Cosmo då jag åker och jobbar, han kommer på Måndag att bli körd till Bure till ett bete med Maja & Sandras hästar. Maja & Sandra kommer alltså att ta hand & rida honom. Känns skönt att han får röra på sig. 

 

Tog in Cosmo ifrån hagen idag, i stallet så gör jag alltid i ordning honom i boxen då han hatar att stå på gången, det är jätte jobbigt och han blir jätte stressad. Helt plötsligt ringer min telefon, dolt. För att svara så måste man gå ut ur stallet eftersom det är så dålig sändning där inne, hinner varken stänga box dörren eller stall dörren. När jag står där utanför stallet och pratar med personen "som bara ringt fel" så ser jag min häst galopperandes ut ur stallet. Det är inte direkt första gången... Varför kan han inte bara lära sig att han ska stå kvar i boxen, varje gång jag vänder ryggen till så tar han tillfället i akt. 

Han är inte direkt svår att fånga sen utan han springer bara ut för att jävlas..
I och med mina agressions problem så blev jag rätt så förbannad, sedan var han jätte fin att rida :)

Att man är tvungen att bli arg för attt han ska skärpa sig, denna knasboll är allt rolig. 

 

Ridpasset gick som sagt bra, man ska vara tvungen att bli arg en gång sedan gör han exakt som man säger och vill verkligen gottgöra sig. Ett tag iallfall. 

Vi tränade lite öppna och sluta vilket gick sådär, om vi säger tillexempel en vänstersluta så tycker han att det är svårt med själva ställningen, när jag stället honom åt vänster och han ska följa med i bakdelen..

Annars var han fin, han försökte verkligen. Galoppen gick helt okej. Fattningarna, alltsååå gaaaah. SNART!!

 

Sedan fick självaste donnan komma ut, ni kan ju bara gissa hur glad hon blev!! Alltså shit, hade nästan glömt bort känslan att sitta på henne. Fyfan va bra jag mår på den där vita ryggen.

Första galoppen vi tog var i en uppförsbacke, hade långa tyglar och satt bara med en hand väl när vi var uppe på backen vilket bara tog någon sekund såskulle jag ju stanna då kör hon igång med världens jävla bockserie. Alltså satan. Lyckan i henne då hon får galoppera med mig på ryggen. Jag njuter lika mycket!

Myste sedan med henne i stallet i säkert en timme, ont i hjärtat gjorde de som satan. Tror jag faller i bitar. Vill inte lämna henne.