känns som att direkt men börjar känna sig okej med hur livet är just nu och faktiskt kunna trivas med det, känna att det faktiskt funkar.

så ramlar man ner, rakt ner.

så länge de är jag som lider, eller något sådant så kan jag stå ut med det.

men att lida över hur det ligger till med bella just nu går inte.

imorse var veterinären hit och kikade på bella.

och som de lät igår när eqiterapeuten var här så lät de som att de skulle ändå gå bra och det skulle väl ta några tusenlappar att fixa det och lite tid. och de förstog jag verkligen och de ska jag ge mig in på. för hon förtjänar att må bra, och hon ska bara bli bra!

men idag när veterinären var här lät de bara som att de inte var någon ide liksom.

hon tyckte väl de pga bellas ålder.

men jag vet att jag kommer aldrig klara av det, den där hästen betyder allt för mig. och då menar jag allt.

att tänka mig en dag utan henne går inte. 
bella fick en spruta iallafall. jag var så jävla inne i min egen bubbla att jag inte ens minns varför hon fick den eller vad det var för spruta. ?

att jag får sitta på hennes rygg nu under den här tiden är bara att glömma då hon får ont utav att jag drar handen över ryggen på henne.
hon ska börja äta medicin i två veckor, och efter en vecka ska eqiterapeuten komma igen.

jag måste hålla igång henne hela tiden, med tömkörning och såna grejer, då hon är för gammal för att stå stilla. för då kommer hon att stelna.

jag känner att de här kommer ta lång tid. men de är de värt. de måste det vara.

sen så trodde jag att efter vi gjort behandlignarna så skulle det gå bort och allt skulle bli bra men de var det veterinären sa, att det kanske inte skulle göra. utan det beror helt på hur hon svarar på medicinen.

så jag hoppas över allt annat att de kommer gå de här, de måste det helt enkelt göra.