Ikväll har varit en riktigt jobbig kväll för mig.
Det började med att jag satt och klistrade ihop en bild på mig och bella, ifrån oss innan hennes vila, och efter hennes vila. Och när jag verkligen såg skillnaden blev jag först så förbannat jäkla stolt över att vi faktiskt har tagit oss igenom det här.

Hade det inte varit för den där hästen hade jag inte stått här idag.

Men sedan så insåg jag bara att min och Bellas tid är faktiskt över.

Hur mycker jag än inte vill inse det, vår tid är över.

Allt vi har gått igenom... Jag har aldrig haft än bättre vän!

Att en häst kan betyda så förbannat mycket är helt jävla sjukt.

För hon betyder mer än allt för mig, jag kan inte ens förklara det.
Jag och Bella har haft så jävla roligt tillsammans, det har varit den bästa tiden i hela mitt liv när jag tänker tillbaka på det.
Jag trodde att det skulle vara på Bellas rygg som jag satt på förevigt, det var bara hon.

Men denna jävla rygginflammation kom emellan och nu får jag rida henne en gång i veckan.

Varje gång jag rider henne bygger jag upp stora tanke-drömmar i mitt huvud hur vi en dag ska vara på banan igen och flyga över alla hinder.

Men då kom en kväll som denna, då jag bara insåg att... de roliga är faktiskt över nu, ida. Det är slut.
Och det är faktiskt det, helt ärligt.

Vi kommer aldrig få uppleva det vi gjort igen. Aldrig. 

Jag önskar bara att jag hade tagit vara på tiden bättre då jag kunde rida henne. 
Önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och njuta lite extra utav den. 

 

 

Jag har mer eller mindre gett upp hoppet om att hon ska bli fullt ridbar igen.

Det känns som att jag sviker henne varje dag...

Hon har alltid ställt upp för mig. I vått och torrt. 

Trotts att hon har haft ont i ryggen. Hon gjorde allt vad jag bad henne om.

 

Nä.. jag vet inte vart jag ville komma med där här men... hare gött allhopa.