Bella af Almö

Bella var den jag föll för utav de tiotals hästar jag provred för att hitta den rätte hästen.

 

Jag hade några stycken krav på den häst jag skulle köpa, 1. Det fick inte vara en travare 2. Den fick inte vara äldre än 15 år 3. Den skulle gilla att hoppa 

 

Det var sen-sommaren 2011 som jag var ute efter en ny häst. Inte vilken häst som helst, utan en som uppfyllde mina krav. 

Jag provred många hästar, många fina men även många mindre fina också. 
Jag provred allt mellan gamla travare till westernhästar till ridskoleponnyer.
Massa olika hästar helt enkelt.

Sedan helt plötsligt var vi där, där denna historia börjar.

 

Vi var väl runt Lycksele hållet och var ute efter att provrida fler hästar.

Då visade mamma mig en anonns på telefonen på en arabkorsning som stod en bit ifrån där vi var.

Jag har alltid haft ett gott öga för araber så jag kände mig positiv till annonsen.

Men då jag såg bilden på denne stackars häst så började jag helt ärligt att skratta.

Jag hade aldrig sett en fulare arab förut.

Det stog inte så mycket i annonsen vad jag minns.

Hon var född 93 så hon var långt över min åldersgräns.

Men så stog det att häst rackarn gillade att hoppa, och jag tror att det var därför jag ens for och kollade på hästen.

 

 

Jag minns den här dagen som igår.

När jag satte foten i stigbygeln och satt mig uppe i sadeln så kändes det bara som att jag hade kommit hem.

Det var den här hästen jag ville ha.

När jag red henne kunde jag inte göra annat än att skratta.

Jag släppte bara tyglarna och satt där.

Hur många finare hästar jag än hade provridit innan så var det den där hästen jag ville ha.

 

Jag åkte och provred Bella 3 gånger innan jag tog hem henne.

Och varje gång hade jag samma känsla.

De enda den där gammtanten ville göra var att galoppera.

 

När jag provred utanför ridbanan på henne då hörde dom andra igenom skogen hur mycket jag skrattade.

 

Den första tiden när Bella kom hem till mig var väl ingen dans på rosor inte.

Dagen efter att jag hade hämtat hem henne så rymde hon 2 mil.

Hon sprang hela vägen i full galopp med fodrat regntäcke och hon var inte de minsta anfådd eller svettig då vi fick tag i henne. 

Hon var precis lika het som vanligt då jag skulle rida tillbaka henne.

 

Det var väl då vi började träna NH.

Vi började sakta men säkert knyta ett band mellan varandra.

 

Vid lucia det året red jag och Bella omkull på en uteritt.

Vi var utklädda till lucia på ett lucia tåg.

Bella var så het så jag skulle lägga en volt och då fick jag henne över mig och skallade mitt huvud i isen.

Jag ställde mig upp direkt efter och slet Bella upp ifrån marken för att se om hon var skadad.

Jag hann bara snabb kolla igenom henne innan jag ramlade ihop på marken.

Jag minns att allt jag pratade och ropade om i ambulansen till ambulansmännen var om Bella var oskadd.

Och det var hon som tur var.

 

När jag äntligen satt upp på hennes rygg igen vågade jag inte galoppera på volt. Jag vågade nästan inte trava på volt heller. Jag satt hela tiden och oroade mig.

Jag hade inte en tanke på att få mig över ett hinder.

Så vi började att träna dressyr.

Massor utav dressyr blev det.

Tillslut hade vi kommit så långt så vi började träna i en dressyr-tävlingsgrupp.

Månaderna gick och tillslut tävlade vi för första gången, i hoppning dessutom.

Det fanns inga som helst rädslor kvar.

 

Sommaren 2012 kom och vi var på ridläger tillsammans och hade det allmänt bra.

Vi flyttade även till Skellefteå där vi började träna ännu mer.

Bella var frammåt som vanligt.

Inga som helst tecken på hennes 19 år.

 

Men så tog vi hit en eqiterapeut som kollade igenom Bella.

Och det visade sig att Bella hade två rygginflammationer.

Det var någon månad efter vår 1 års dag.

Det var ett utav de värsta som har hänt i mitt liv.

Att ett sånt litet fel kan vända upp och ner på allt.

Ett tag trodde jag att vi skulle vara tvungna att ta bot henne.

Men Bella är en fighter det har hon alltid varit.

Jag satt inte upp på henne på ett halv år. Alltså nu i januari 2013.

 

Bella kommer alltså aldrig att bli som hon har varit.

Jag kommer aldrig att kunna träna henne som jag har gjort förut.

Det är de svåraste jag har insett.

 

Men det viktigaste utav allt är att hon än får vara kvar här hos mig.

Det sista utav allt jag gör är att ge upp om henne.

 

Hästen jag har berättat om nu är Bella, min häst, min bästavän, mitt allt.

har sagt det förut, och kommer säga det många gånger igen, men det finns ingen människa eller djur som jag har kännt så här för förut.